åh det gör så ont. så förbaskat ONT att veta att man inte kan göra någonting
, inte någonting alls för att få dig komma tillbaka till oss .
jag kan inte inse det. jag VILL inte inse det .
och jag kommer hellre aldrig att
göra det . det är menningen att du föralltid ska ligga där sött i din korg .
och tanken på att du aldrig mer kommer göra det tar död på mig.
jag har inte bara förlorat min älskade älskade hund,utan även en
underbar familjemedlemn och min allra allra bästaste & trognaste vän ♥ .
allt jag vill är att få hålla om dig igen. men jag vet själv att ingen gång hade
kännts rätt som den "sista" . jag hade alltid bara velar skjuta upp dagarna.
men vi kune inte längre, de hade inte vart rättvist mot dig, du skulle inte få lida.
men jag önskar så du bara hade fått somna in tryggt i din korg med alla oss runt dig.
men nej, sån tur fick vi/du inte.... och om du bara visste hur ont det gjorde och
hur plågsamt det var att hela tiden ända från fredagen få räkna ner dagarna :( ,
att veta att man bara hade 3 ynka små dagar kvar med dig.
dig som man delat hela sitt liv med. jag ville så gärna att helgen skulle
gå så sakta,men istället gick den fortare än någonsin.
ja ville bara stanna upp tiden och föralltid sitta där med dig i min knä och hålla i din tass. glömmer aldrig dom stunderna. glömmer inga stunder med dig. du kommer
alltid att leva med mig. för även fast jag inte kan se dig längre, så visst kan du ändå se mig?
och visst kan du se det här jag skriver ? och höra allt jag säger ? jag känner att du finns med mig på något sätt. och hoppas innerligt att det är så . jag vill så gärna veta vart du är och att du har det bra. men visst stod morfar där och välkomnade dig? du är så älskad så saknad.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar